förbenade statens järnvägar
I lördags genomled jag en förfärlig returresa till studieorten.
Väntandes på smålands minsta tågstation såg det trots den huttrande kylan på perrongen i snöblandat regn ganska lovande ut. Jag tittade på min biljett och såg till min stora glädje att jag hade förnsterplats med BORD! Jag började fantisera om hur jag skulle gosa ner mig i tågsätet med min nyinförskaffade SOLO (Egentligen ville jag ha en korsordstidning, som den inbitna tant mina julferier förvandlat mig till, men pga bortslarvande av svarta älsklings fleecevantarna fick jag ta den bittra smällen och köpa tidningen som gav mig mig ett par nya svarta fingervantar i premie. Till ett värde av 79 kronor. Pyttsan, säger jag!) och smutta på min ramlösa med smak av granatäpple.
Tåget bromsade in och jag letade förtvivlat efter min vagn. Resultatlöst. I sista stund kastade jag mig ombord och hann med nöd och näppe få in väskan innan dörren stängdes bakom min surmulna gestalt. Lite irriterad över att vagnarna var onumrerade hoppade jag på första bästa person, vilket passande nog var bistrokillen, och frågade förvirrat efter vagn nummer 1. Svaret jag fick gjorde mig mycket avogt inställd till SJ. Något svammel om fel tågset och att jag skulle sitta där det fanns plats fick mig att se rött av ilska och jag trampade upprört framåt i vagnen för att finna en plats som var likvärdig den på min biljett.
Efter 15 minuters kringirrande fann jag mig själv sittandes på en sådan där nerfällbar sittplats i gången mellan två vagnar, överraskande nog placerad mittemot den enda toaletten på tåget. Det blev minst sagt en resa innehållande många mindre angenäma odörer. När vi kom fram till Göteborg var jag sur som tre veckor för gammal mjölk.
Jag klampade in på centralen och hittade som tur var en sittplats, hade så icke varit fallet så hade möjligheterna varit stora att någon hade råkat mycket illa ut. Jag satt och muttrade tyst för mig själv i mitt miserabla tillstånd. Förkyld var jag också. Jag bestämde mig för att göra något kul av det hela och började blåsa snorbubblor ur näsan för att underhålla mig själv. Jag insåg till slut att jag antagligen såg ur som ett mentalt efterblivet mongo och det gjorde mig återigen deprimerad så jag slutade.
Jag tittade upp och fick syn på en lite småfet dvärg som bara var huvudet högre än sin väska, iförd punkarutstyrsel.
Sen var jag glad resten av kvällen.
