20 suger
Precis när jag trodde att jag kunde pusta ut efter att ha lämnat tonårens många, långa, hormonstinna år bakom mig så kommer 20-årskrisen och golvar mig hänsynslöst med en överraskande kraft.
Som jag har längtat efter att uppnå denna ålder. Fortfarande ung men samtidigt icke längre förväxlingsbar med de finniga tonåringarnas flackande blickar.
Mycket av längtan efter just denna tvåsiffriga ålder, som börjar med en för mig helt ny siffra, berodde förstås på att äntligen få passera bolagets portar rakryggad med högburet huvud och förvärva mina alkoholhaltiga drycker helt på egen hand. Det tog dock inte många veckor innan jag insåg nackdelen med att kunna inhandla sponken utan mellanhänder. Numera var man TVUNGEN att inhandla rusmedlet utan mellanhänder. Inte längre kunde man skicka iväg någon vän till systemet och skylla på att man inte hade åldern inne när man inte orkade ta sig ut. Nej, nu var det helt plötsligt mitt eget ansvar att se till att spirituosan fanns tillgänglig, vilket betydde utflykter till bolaget även när det var regn, rusk och diverse vulkanutbrott kom i min väg. Jag var helt enkelt tvungen att trotsa alla väder och bristen på lämpliga kläder för att rädda helgen, helt lämnad åt mitt eget öde.
Det tog dock ett par månader innan jag insåg att 20 inte var så ungt som jag först trodde. När jag, till min stora förskräckelse, insåg att jag skulle till att fylla 21 nästa år, bröt jag givetvis omedelbart ihop och började hulka. Jag snörvlade okontrollerat och tjöt osammanhängande om allt jag borde ha uträttat vid denna respektingivande ålder. Min mami klarade inte av lyssna på mitt, i hennes tycke, patetiska utbrott så det blev min stackars papi som fick ta värsta smällen. Jag gottgjorde honom genom att glömma bort farsdag.
Det är i det här stadiet jag befinner mig ännu faktiskt. Jag lider av en vidunderlig åldersnoja som sällan sett sitt dagsljus hos någon levande individ. Varför jag delar med mig av detta till er vet jag inte riktigt. Antagligen för att ursäkta min allt annat än frekventa uppdatering av bloggen. Och för att ursäkta mina allt annat än roliga inlägg.
Eller vem fan bryr sig. Det är lite mycket just nu. Jag avslutar med att ta Bernans ord i min mun: Jag känner mig misslyckad, men jag är i alla fall snygg.
Som jag har längtat efter att uppnå denna ålder. Fortfarande ung men samtidigt icke längre förväxlingsbar med de finniga tonåringarnas flackande blickar.
Mycket av längtan efter just denna tvåsiffriga ålder, som börjar med en för mig helt ny siffra, berodde förstås på att äntligen få passera bolagets portar rakryggad med högburet huvud och förvärva mina alkoholhaltiga drycker helt på egen hand. Det tog dock inte många veckor innan jag insåg nackdelen med att kunna inhandla sponken utan mellanhänder. Numera var man TVUNGEN att inhandla rusmedlet utan mellanhänder. Inte längre kunde man skicka iväg någon vän till systemet och skylla på att man inte hade åldern inne när man inte orkade ta sig ut. Nej, nu var det helt plötsligt mitt eget ansvar att se till att spirituosan fanns tillgänglig, vilket betydde utflykter till bolaget även när det var regn, rusk och diverse vulkanutbrott kom i min väg. Jag var helt enkelt tvungen att trotsa alla väder och bristen på lämpliga kläder för att rädda helgen, helt lämnad åt mitt eget öde.
Det tog dock ett par månader innan jag insåg att 20 inte var så ungt som jag först trodde. När jag, till min stora förskräckelse, insåg att jag skulle till att fylla 21 nästa år, bröt jag givetvis omedelbart ihop och började hulka. Jag snörvlade okontrollerat och tjöt osammanhängande om allt jag borde ha uträttat vid denna respektingivande ålder. Min mami klarade inte av lyssna på mitt, i hennes tycke, patetiska utbrott så det blev min stackars papi som fick ta värsta smällen. Jag gottgjorde honom genom att glömma bort farsdag.
Det är i det här stadiet jag befinner mig ännu faktiskt. Jag lider av en vidunderlig åldersnoja som sällan sett sitt dagsljus hos någon levande individ. Varför jag delar med mig av detta till er vet jag inte riktigt. Antagligen för att ursäkta min allt annat än frekventa uppdatering av bloggen. Och för att ursäkta mina allt annat än roliga inlägg.
Eller vem fan bryr sig. Det är lite mycket just nu. Jag avslutar med att ta Bernans ord i min mun: Jag känner mig misslyckad, men jag är i alla fall snygg.
Kommentarer
Postat av: Ida
känner precis som dig..jag fyller 22 år om några veckor och har värsta paniken över det
Trackback
