Starshinesnabbtass

Jag kan med glädje meddela er att jag har förlikat mig med min höga ålder. Åldersnojjan försvann innan jag hann vidta någon form av drastisk åtgärd och jag anser mig numera helt och fullt kurerad från denna lite genanta åkomma.
Anledningen till att denna 20-årskris blev allt annat än långvarig berodde förstås på insikten om dagens ungdom:

Under min vistelse i Littleland var det inte bara rekreation och partajande som gällde. Trots min motvilja till all form av läsande var jag tvungen att pressa in ett besök till byns bibliotek i mitt fullspäckade schema. Så fredagseftermiddagen spenderades således med litteraturens historia i sverige i högsta hugg i hålans föga fashionabla bibbla.
       Men jag måste erkänna att det till en början var en ganska angenäm upplevelse, jag fick oväntat mycket gjort och jag riktigt myste inombords, nöjd med mitt initiativ till intellektuell stimulans. Självklart höll belåtenheten inte eftermiddagen ut, rätt som det var fick jag sällskap i biblioteket av inga mindre än representanter av dagens ungdom, denna unga oförstörda skara som jag under ett par dagars tid hade sneglat avundsjukt på och önskat att jag fortfarande tillhört.
     Jag hörde hur de högljutt invaderade soffgruppen bakom mig men jag iddes inte vända mitt, trots av åldersrynkor prytt, fortfarande vackra ansikte åt deras håll. Men deras röster kunde jag inte stänga ute. Jag fick höra dem lyssna på musik, äta chips, prata och skratta alldeles för högt. De andades till och med för högt! När jag hörde hångelljud och hur de diskuterade vad för slags trosor tjejerna i skaran brukade använda kände jag hur ilskan av att bli så störd i mina studier tilltog samtidigt som föraktet för dem växte. Jag insåg plötseligen hur glad jag var att jag inte var 14-15 längre! Fy tusan vad tacksam jag är för att jag slipper sitta och hänga på allsköns olämpliga platser, skratta högt och tillgjort och diskutera stringtrosans vara eller icke vara med ett ringa smickrande ordförråd.

När de sedan passerade mig på vägen ut kunde jag inte låta bli att stirra på dem, och till min stora förtjusning såg jag att de var både fula, utmobbade och tjocka! Jag kan inte i ord beskriva hur lyckad jag kände mig då. Jag skrattade rått inombords så väl som utombords, tog ett glädjeskutt rakt upp i luften och fortsatte le, om än lite ansträngt, när jag landade lite illa och vrickade ena vristen. Sedan föll jag jublandes ner på knä och tackade en högre makt för att jag skulle fylla 21 om ett halvår.

Den här glädjen höll i sig ända tills igår eftermiddag när jag insåg att jag kommer att vara 25 när jag har pluggat färdigt. Då föll jag snyftande ihop i en liten skakande hög på golvet och skrek ett hjärtskärande skri av förtvivlan rakt ut i intet. Men när jag visualiserar fram bilden av den tjocka tjejen på biblioteket som mulade in chips i käften känns det genast lite bättre. Eller mycket bättre. Moahaha!