Starshinesnabbtass

Jag ligger helt utslagen och andas med vidöppen mun. Jag känner att jag dreglar. Jag sneglar nedåt och ser hur en fläck börjar sprida sig på lakanet. Jag gör en ansats till att resa mig upp men kan inte förmå mina muskler att lyda mig. Jag stänger munnen i ett försök att hindra dregelfläcken från att bli större. Men rätt fort så minns jag att jag inte kan andas med näsan. Jag försöker öppna munnen igen men känner hur den vägrar lyda mig. Jag fortsätter därför envist mina försök att få in luft genom näsan. Fruktlöst såklart. Jag får panik.

Jag är dödssjuk. Om ni inte hör av mig nåt mera så kan ni ju anta att jag har gått hädan. Kanske skulle ni kunna informera någon så jag blir hittad? Jag vill ju gärna inte åsamka mina korridorsvänner den illasinnade lukt som jag har hört dyker upp när förruttnelsen träder i kraft. Med tanke på korridorens fräschör så lär det ta ett tag innan de lyckas lokalisera källan. Och det vill vi ju inte. Att de ska behöva lida alltså. Jag tycker ju sååå mycket om dem.