En gång ÄR tydligen en gång för mycket.
Tantgympa är, som ni vet, ett ämne det aldrig kan bloggas för mycket om. Och eftersom att ingen annan än jag ägnar mig åt att behandla detta fenomen i bloggvärlden, trots att efterfrågan är enorm, kan jag inget annat göra än att sucka djupt och tynga mina egna späda axlar med det ofantliga ansvar det innebär att förmedla nyaste nytt inom ämnet till er.
Titt som tätt glömmer jag ju bort att ta mitt förnuft till fånga och skänker denna enfaldiga och urbota korkade träningsform 60 minuters dyrbar tid av mitt annars så glamorösa liv. Varenda gång blir jag lika förvånad över hur ruskigt patetiskt det är med ett 20-tal tanter i varierande ålder, alla stöpta i samma valrossliknande kroppsform, skuttandes omkring i en ring . Ännu mer patetiskt blir det när jag inser att jag är en av dem.
Jaja, hursomhelst så har det gått ett rejält tag sedan jag anslöt mig till horden av rödmosigt svettandes klimakteriekossor i cykelbyxor och t-shirts med reklamtryck. Väldigt, väldigt länge för att vara specifik. Jaha, tänker ni, vem fan bryr sig om att Starshinesnabbtass har missat några tillfällen av okoordinerad ringdans i bästa sällskapsresan-anda?
Det kanske ni inte gör. Men det skiter jag i.
Vad jag vill förmedla till er idag, som ni alla kan ta lärdom av, är vad som händer när man plötsligt inte får sin månatliga dos av tantgympa. Det är konsekvenserna jag talar om, gott folk, konsekvenserna. För tro inte att man kan sluta med tantgympa och gå ostraffad! Nej, nej, den mäktiga Gympaguden ser inte med blida ögon på ett övergivande och är obeveklig när det gäller bestraffning. I mitt fall är konsekvenserna ohyggliga, jag har drabbats av kärringsymptomet. Det kanske låter lite oskyldigt och småmysigt sådär, men så är ICKE fallet.
Det hela började förra veckan när jag försvann ut på en löptur. Jag märkte först ingenting speciellt, visst det var lite kämpigare än det brukar, men det viftade jag lättfärdigt bort som ett resultat av ett lite allt för idogt alkoholbruk. Efter ungefär en fjärdedel av vägen var jag helt slut och var tvungen att stanna för att gå. GÅ! Jag tillåter aldrig mig själv att gå! Jaja, jag fortsatte skylla på alkoholens lömska biverkningar och drog upp farten igen. Efter ytterligare ett litet tag märkte jag att det gick ovanligt långsamt. Snigelfart skulle vissa kalla det kanske. Jag tittade ner på mig själv och drog häftigt efter andan, blodet lämnade mitt ansikte och hjärtat slog med dubbla slag, jag har börjat jogga som en kärring! Så där som gamla tanter joggar! Långsamt, segt och nästan lite gnälligt. Det hade ju gått fortare att gå. Jag inser direkt att det är bristen på tantgympa som har förvirrat mina snabba tassar.
Jag är givetvis förbluffad över den här gympa-konspirationen. En gång tantgympa, alltid tantgympa. Det är som att vara med i en sekt, man kan inte ta sig loss hursomhelst. Så tänk efter före innan ni viger ert liv åt tantgympans våld! Detta djävulens påfund.
Hur ska jag slita mig loss? Måste jag byta identitet? Frågorna är många som snurrar i mitt brydda huvud. Ska jag ge efter och gå till gympasalen och traska runt, runt i ring eller ska jag förlika mig med en kärringalöpstil? Tänk så fortsätter jag straffas för min brist på deltagande och sitter en vacker dag med ett korsord i ena handen, en virknål i andra och går och lägger mig klockan halv nio? Hugaligen!
Eller vänta lite... det gör jag ju varje dag.
