Saker som jag hatar med att vara hemma i Småland - del 1
Katten.
För cirkus en vecka sedan hade jag och Kvickan den stora turen att bli lämnade ensamma hemma ett par dagar när Mami och Papi tog våran numera enda bil (hur jag ett par dagar tidigare fick den andra skrotad kommer vid ett senare tillfälle) och gasade sin väg mot nordligare breddgrader för en rendez-vous med grandmère och grandpère.
Allt förflöt hyfsat bra här hemma, i alla fall med syskonen Starshines mått mätt, om man bortser från hur avsaknaden av bil fick Kvickans cykelkunskaper kombinerat med hennes faiblesse för räkchips att orsaka en smärre katastrof, men mer om det en annan gång. Som sagt, allt förflöt hyfsat bra, det vill säga tills natten sänkte sitt svarta täcke över skogens granar och av än större vikt, vårt hus. Som sig bör så gick vi till sängs at a reasonable hour och såg förväntansfullt fram emot en hel natts ostörd skönhetssömn (inte för att varken jag eller Kvickan möjligtvis kan bli vackrare än vad vi redan är, men mer om det en annan gång).
Alltså, jag satte ivrigt igång med att böja franska verb tyst för mig själv medan jag väntade på att sömnens tunga dimma skulle kasta sig över mig. Jag blev allt dåsigare och kände hur mina tankar sakta gled över till något som snarare kunde liknas vid drömmar när jag plötsligt väcktes till klarvakenhet av ett ljudligt dundrande i kattluckan. Kattskrället, som inte brukar dra sig för att framstå som hänsynslös, satte genast igång med ett öronbedövande jamande. Högt, gällt och beklagande. Först blev jag lite lätt (läs enormt) irriterad över hur den lilla ondsinta varelsen vågade störa mig i mina fruktlösa sömnförsök, men helt plötsligt utan att jag förstod vad som hände sköljde en tsunami av medlidande över mig. Stackars lilla katten ville ju bara komma in och sova i min eller Kvickans säng nu när Mami och Papi inte var tillgängliga för erbjudande av sängplats! Mitt medlidande resulterade i en plötslig molande och obeskrivlig (dock uthärdlig) smärta i vänster skinka. Men jag vågade inte röra mig, för att dämpa smärtan i min kropps största muskel tillika största fettansamling, av rädsla att katten skulle avslöja min vakenhet och börja krafsa på min dörr. Jag fortsatte i stället att ligga tyst som en mus och lida samtidigt som jag ignorerade katten. För hur synd jag än tycker om någon så är oftast inte det skäl nog för att låta honom dela min säng.
För cirkus en vecka sedan hade jag och Kvickan den stora turen att bli lämnade ensamma hemma ett par dagar när Mami och Papi tog våran numera enda bil (hur jag ett par dagar tidigare fick den andra skrotad kommer vid ett senare tillfälle) och gasade sin väg mot nordligare breddgrader för en rendez-vous med grandmère och grandpère.
Allt förflöt hyfsat bra här hemma, i alla fall med syskonen Starshines mått mätt, om man bortser från hur avsaknaden av bil fick Kvickans cykelkunskaper kombinerat med hennes faiblesse för räkchips att orsaka en smärre katastrof, men mer om det en annan gång. Som sagt, allt förflöt hyfsat bra, det vill säga tills natten sänkte sitt svarta täcke över skogens granar och av än större vikt, vårt hus. Som sig bör så gick vi till sängs at a reasonable hour och såg förväntansfullt fram emot en hel natts ostörd skönhetssömn (inte för att varken jag eller Kvickan möjligtvis kan bli vackrare än vad vi redan är, men mer om det en annan gång).
Alltså, jag satte ivrigt igång med att böja franska verb tyst för mig själv medan jag väntade på att sömnens tunga dimma skulle kasta sig över mig. Jag blev allt dåsigare och kände hur mina tankar sakta gled över till något som snarare kunde liknas vid drömmar när jag plötsligt väcktes till klarvakenhet av ett ljudligt dundrande i kattluckan. Kattskrället, som inte brukar dra sig för att framstå som hänsynslös, satte genast igång med ett öronbedövande jamande. Högt, gällt och beklagande. Först blev jag lite lätt (läs enormt) irriterad över hur den lilla ondsinta varelsen vågade störa mig i mina fruktlösa sömnförsök, men helt plötsligt utan att jag förstod vad som hände sköljde en tsunami av medlidande över mig. Stackars lilla katten ville ju bara komma in och sova i min eller Kvickans säng nu när Mami och Papi inte var tillgängliga för erbjudande av sängplats! Mitt medlidande resulterade i en plötslig molande och obeskrivlig (dock uthärdlig) smärta i vänster skinka. Men jag vågade inte röra mig, för att dämpa smärtan i min kropps största muskel tillika största fettansamling, av rädsla att katten skulle avslöja min vakenhet och börja krafsa på min dörr. Jag fortsatte i stället att ligga tyst som en mus och lida samtidigt som jag ignorerade katten. För hur synd jag än tycker om någon så är oftast inte det skäl nog för att låta honom dela min säng.
Kommentarer
Trackback
