Starshinesnabbtass

Jag har så extremt mycket att klaga på för tillfället att jag inte riktigt vet var jag ska börja. För att mjukstarta lite så kan jag ju nämna det så kallade "energibesparande duschmunstycket" som är mycket populärt i just detta småländska hushåll.
Ja, det är väl föga förvånande för er fördomsfulla läsare. Här skäms man inte över att vara snål minsann! Problemet är att det kommer så jävelusiskt snålt med vatten att det tar cirkus tio minuter att bara värma upp vattnet till en något sånär behaglig temperatur. Sen ska vi inte tala om hur lång tid det tar innan det försiktiga duggandet har blött ner mig tillräckligt för att kunna vidta avsedda åtgärder. Mitt tålamod börjar allt som oftast tryta långt innan duschritualen är avklarad och där har ni förklaringen till varför jag inte omgärdas av den, med mig förknippade, vanliga fräschören.

Nog om det. Min optiker påstår att jag skadar mina hornhinnor med mitt ihärdiga linsbruk. Tydligen framkallar jag min egen närsynthet (som har försämrats avsevärt).

Ge mig en anledning till att inte hoppa högt av glädje.

Idag stod jag i vanlig ordning ensam uppe på jobbet och packade saltpåsar i 3-pack, lyssnade på Fiona Apple och tänkte på döden när det plötsligt slog mig att det mest spännande som hänt sen jag återinstallerade mig i småland är att jag natten till igår vaknade av att jag ramlade ur sängen. (Det ÄR ganska uppseendeväckande i och för sig. Jag har nämligen aldrig någonsin fallit ur min säng tidigare, antagligen beroende på min häpnadsväckande kroppskontroll.)

Plötsligt insåg jag att det är så här mitt liv kommer att se ut det närmsta halvåret. Visst, ibland får jag packa saltpåsarna i 6-pack och till och med 12-pack (då är det fest ska ni veta!) och kanske att jag tröttnar på Fiona Apple och börjar lyssna på något annat. Och kanske byter jag ut mina tankar på döden mot något mer upplyftande. Men ändå. Det känns ganska tragiskt att man ska behöva börja ramla ur sängen för att krydda tillvaron.

En halvtimme efter mitt sorgliga konstaterande dyker min fader upp och frågar om jag vill vara ledig imorgon. Min första omedelbara känsla är glädje. Men den dör efter bara två sekunder då jag inser att jag inte har något annat att göra. Vad gör man när man är ledig liksom? En känsla av skräck för sysslolöshet och rastlöshet hugger hänsynslöst i bröstkorgen och jag faller ner på knä och bönar och ber min far om att få packa saltpåsar även imorgon.

Jag är en patetisk varelse. Och därmed tillbaka i bloggvärlden.