Tillbaks på ruta ett..
Idag stod jag i vanlig ordning ensam uppe på jobbet och packade saltpåsar i 3-pack, lyssnade på Fiona Apple och tänkte på döden när det plötsligt slog mig att det mest spännande som hänt sen jag återinstallerade mig i småland är att jag natten till igår vaknade av att jag ramlade ur sängen. (Det ÄR ganska uppseendeväckande i och för sig. Jag har nämligen aldrig någonsin fallit ur min säng tidigare, antagligen beroende på min häpnadsväckande kroppskontroll.)
Plötsligt insåg jag att det är så här mitt liv kommer att se ut det närmsta halvåret. Visst, ibland får jag packa saltpåsarna i 6-pack och till och med 12-pack (då är det fest ska ni veta!) och kanske att jag tröttnar på Fiona Apple och börjar lyssna på något annat. Och kanske byter jag ut mina tankar på döden mot något mer upplyftande. Men ändå. Det känns ganska tragiskt att man ska behöva börja ramla ur sängen för att krydda tillvaron.
En halvtimme efter mitt sorgliga konstaterande dyker min fader upp och frågar om jag vill vara ledig imorgon. Min första omedelbara känsla är glädje. Men den dör efter bara två sekunder då jag inser att jag inte har något annat att göra. Vad gör man när man är ledig liksom? En känsla av skräck för sysslolöshet och rastlöshet hugger hänsynslöst i bröstkorgen och jag faller ner på knä och bönar och ber min far om att få packa saltpåsar även imorgon.
Jag är en patetisk varelse. Och därmed tillbaka i bloggvärlden.
