Det här med att laga mat..
Varje dag samma procedur.
Jag hasar mig genom hela korridoren i min fasters gamla sunkiga gratis-filt-tofflor från "Atlantis spa" med mitt ansikte noggrant lagt i uppgivna veck.
Befinner det sig någon annan i köket säger jag kanske hej eller hi. Vill jag vara riktigt festlig klämmer jag i med ett dubbel hej eller kanske till och med tjaaaa! Är jag trött kanske jag nöjer mig med att nicka och har jag en riktigt bra dag kanske jag går så långt att jag på eget bevåg startar en konversation. Men mestadels slipper jag detta dilemma och kan i min ensamhet cirkulera fritt i köket.
Jag brukar börja med att kolla i kylskåpet, sucka. Kolla i frysen, sucka. Öppna mina skåp, stirra, sucka. Upprepa proceduren några gånger, och till sist plocka fram det som tilltalar mig mest för stunden.
Sätter på vatten (pasta förslagsvis) och väntar på uppkokning. Under tiden lutar jag mig mot köksbänken, suckar lite. "Kliar" mig kanske lite i näsan. Öppnar köksskåpet, tar en torkad aprikos som aptitretare. Suckar lite till. Stirrar håglöst ut i luften. Tar fram ännu en torkad aprikos att gnaga på. Trampar lite irriterat på golvet, sparkar på en bortglömd ärta. Öppnar köksskåpet igen, oj! ett torkat katrinplommon denna gången. Undrar hur länge det har legat där? Pruttar högt och ljudligt två gånger. Håller andan och spänner öronen för att försäkra mig om att ingen hörde det där. Och där börjar vattnet koka. Varje dag samma sak.
I med förslagsvis pastan och fram med stekpannan. Fräser till lite grönsaker och förslagsvis lite tonfisk, slänger på lite annat som kommer i min väg.
Pruttar en gång till, en ljudlös denna gången. Sniffar i luften. Jahapp, den var inte luktfri den.
Pastan klar, tappar hälften i slasken. I med resten i tallriken (alltid djup tallrik, för att inte kladda så mycket) på med klegget i stekpannan.
Tittar förbryllat på den motbjudande sörjan som möter min syn. Vem har spytt i min tallrik?
Konstaterar ännu en gång att jag inte hör hemma i köket. Traskar därifrån med så bestämda kliv som min fasters gamla gratis-tofflor tillåter.
Slafsar i mig geggan, vars smak också lämnar mycket i övrigt att önska, och börjar genast bäva för nästa köksbesök.
Jag hasar mig genom hela korridoren i min fasters gamla sunkiga gratis-filt-tofflor från "Atlantis spa" med mitt ansikte noggrant lagt i uppgivna veck.
Befinner det sig någon annan i köket säger jag kanske hej eller hi. Vill jag vara riktigt festlig klämmer jag i med ett dubbel hej eller kanske till och med tjaaaa! Är jag trött kanske jag nöjer mig med att nicka och har jag en riktigt bra dag kanske jag går så långt att jag på eget bevåg startar en konversation. Men mestadels slipper jag detta dilemma och kan i min ensamhet cirkulera fritt i köket.
Jag brukar börja med att kolla i kylskåpet, sucka. Kolla i frysen, sucka. Öppna mina skåp, stirra, sucka. Upprepa proceduren några gånger, och till sist plocka fram det som tilltalar mig mest för stunden.
Sätter på vatten (pasta förslagsvis) och väntar på uppkokning. Under tiden lutar jag mig mot köksbänken, suckar lite. "Kliar" mig kanske lite i näsan. Öppnar köksskåpet, tar en torkad aprikos som aptitretare. Suckar lite till. Stirrar håglöst ut i luften. Tar fram ännu en torkad aprikos att gnaga på. Trampar lite irriterat på golvet, sparkar på en bortglömd ärta. Öppnar köksskåpet igen, oj! ett torkat katrinplommon denna gången. Undrar hur länge det har legat där? Pruttar högt och ljudligt två gånger. Håller andan och spänner öronen för att försäkra mig om att ingen hörde det där. Och där börjar vattnet koka. Varje dag samma sak.
I med förslagsvis pastan och fram med stekpannan. Fräser till lite grönsaker och förslagsvis lite tonfisk, slänger på lite annat som kommer i min väg.
Pruttar en gång till, en ljudlös denna gången. Sniffar i luften. Jahapp, den var inte luktfri den.
Pastan klar, tappar hälften i slasken. I med resten i tallriken (alltid djup tallrik, för att inte kladda så mycket) på med klegget i stekpannan.
Tittar förbryllat på den motbjudande sörjan som möter min syn. Vem har spytt i min tallrik?
Konstaterar ännu en gång att jag inte hör hemma i köket. Traskar därifrån med så bestämda kliv som min fasters gamla gratis-tofflor tillåter.
Slafsar i mig geggan, vars smak också lämnar mycket i övrigt att önska, och börjar genast bäva för nästa köksbesök.
Kommentarer
Trackback
