Skam.
Ni vet när man blir sådär överväldigad av känslor att man inte känner igen sig själv?
Detta händer mig inte allt för ofta, men sällan genomgår jag sådana känslostormar som när jag äter kycklingklubbor.
Kycklingklubbor har en konstig effekt på mig. Jag blir helt galen av detta livsmedel. Jag tappar fullständigt kontrollen när nämnda föda ska till att ätas.
Det hela börjar helt lugnt och sansat med att jag på ordinärt manér skär klubbjävlen med kniv och inmundigar bitarna med gaffel.
Men allteftersom det blir mindre och mindre kött på klubban blir mitt bordsskick mer och mer aggressivt. Det sansade skärandet övergår till hetsigt karvande och till slut hysteriskt s l i t a n d e. Det desperata sökandet efter mer kött når oanade höjder när jag kastar gaffel och kniv all världens väg, istället tar till händerna och rovdjurslikt sliter bort varenda köttfiber med mina sylvassa tänder. Denna intensiva frenesi brukar avbrytas av att jag får benbitar i munnen och långsamt ebba ut genom att jag lite mer gnagarlikt nafsar bort de sista köttresterna, som är osynliga för blotta ögat, men som mina tränade läppar finner med enkelhet.
Under själva händelseförloppet är jag i stort sett omedveten om vad jag gör. Jag befinner mig i någon form av trans. Jag upplever ömsom eufori (när jag finner mer kött) ömsom förfäran (när jag tror att köttet är slut). Jag kastas fram och tillbaka mellan njutning och sug efter mera.
När jag är klar är jag helt utmattad och kinderna glänser av fett, tänderna är fulla av slamsor och händerna dryper av både fett och diverse andra rester.
Då kommer känslan av skam över mig. Jag skäms så obeskrivligt över mitt beteende att jag genast bestämmer mig för att hålla mig till kycklingfilé i fortsättningen.
Men liktförbannat sitter jag där, en vecka senare, med ett kalt kycklingben i handen och skammens rodnad lysande på kinderna.
Ganska likt mitt förhållande till alkohol. Fast med större konsekvenser såklart.
