Bluff och båg
Runt lunchtid idag, när jag gick en walk of shame*, kom jag osökt att tänka på när jag var 7 år gammal och var övertygad om att jag kunde flyga.
Jag och min vän Carolien trodde att vi var häxor och brukade röra ihop häxbrygder i en stor gryta i skogsdungen bakom vårat hus. Jag vill även minnas att vi klädde oss i stora kjolar, men det kan vara lögn. Hur som helst så ville vi såklart flyga på kvastar, som riktiga häxor gör, och enda anledningen, trodde vi, till att vi inte kunde det var för att vi var små och inte hade lärt oss det än.
Alltså spenderade vi var och varannan eftermiddag med att springa fram och tillbaka på fotbollsfältet, även det bakom vårt hus, övertygade om att vi skulle lyfta förr eller senare.
Jag hade ett uppfällt paraply fasthakat i en leksaksdoktorväska, där väskan utgjorde sittplats för min skrina barnrumpa och paraplyets syfte var att en vindpust skulle slita tag i det och dra det ,och framförallt mig, upp i luften. Ack, vilken liten entreprenör jag var redan på den tiden.
Helgerna ägnade jag åt att bygga ett flygplan av en bautastor kartong, ibland lät jag Kvickan hjälpa till. Ack, vilken snäll liten flicka jag var redan på den tiden. Det var lite svårt att springa fram och tillbaka med planet för att låta det få luft under vingarna, så jag flaxade helt enkelt mannuellt med de, konstigt nog, fyrkantiga vingarna samtidigt som jag med tankekraft försökte förmå flygplanet att lyfta med mig i det.
Jag har aldrig trott på något så starkt i hela mitt liv som jag trodde att jag faktiskt kunde flyga den där gången jag var 7. Då undrar ni säkert, lyckades jag någonsin flyga? Nä. Det gjorde jag inte. Vad kan vi då lära oss av den här historien? Jo. Människor som påstår att "bara man tror på sig själv så kan man klara vad som helst" ljuger. Det stämmer inte. Lögnare!
*Inte en ordinär walk of shame förstås, jag lever faktiskt i celibat! Men en minst lika pinsam sådan som inkluderar säckiga och smutsiga jobbarkläder och flottigt och stripigt hår. Tro inte att jag hade planerat att visa upp mig i detta miserabla tillstånd, men ibland strandar man ju på jobbet utan bil och då finns det inte mycket till val. Jag önskar faktiskt att det hade varit en vanlig walk of shame, men inte ens en blind våldtäktsman hade väl satt på min motbjudande uppenbarelse. Tyvärr.
