Starshinesnabbtass

Del 5 -  Dagen med mycket litet d.

Idag var en mycket tråkig dag i den lilla byn bakom det stora berget. När byns invånare vaknade på morgonen upptäckte de nämligen att det hade blåst så rejält under natten att alla dörrar och fönster hade blivit igenstickade av fårullstäcket. Detta gjorde att ingen kunde ta sig ut och dagen blev därmed mycket händelselös. Det var bara till att sitta inne och vänta på att den annalkande stormen de pratade om radion skulle repa upp stickningen igen. För lilla Johan spelade det ingen större roll, han var fortfarande sängliggande och trivdes alldeles utmärkt med tillvaron. I de flesta hem försökte man underhålla sig med olika former av sällskapsspel och vissa fall även dryckeslekar. Det blev trots detta en mycket långrandig dag och vi kan bara hoppas att det blir roligare imorgon.

Fortsättning följer..

Del 4 -  Hur den lilla byn bakom det stora berget får en oväntad och tidig julklapp.

Morgonen efter lilla Johans stora aha-upplevelse vaknade han mörbultad och fullkomligt ledbruten. Det var väl ingen större hemlighet att lilla Johan var allt annat än atletisk byggd med en muskelmassa som sorgligt nog inte utgjorde mer än den sammanlagda volymen av ett halvätet kinder egg. Därför hade gårdagens akrobatiska övningar fått ödesdigert resultat, lilla Johan förblev sängliggande under resten av dagen. Självklart påstod han, för att rädda sin maskulinitet, att han hade feber genom att, fiffig som han var, hålla termometern mot sänglampan. Lilla Johans moder och fader var väl lite tveksamma men på grund av deras tidigare nämnda konflikträdda natur nickade de bara lätt oroat och försvann till jobbet med ett förvirrat leende. Lilla Johan ägnade dagen åt att plöja igenom Shakespeares samlade verk samtidigt som han slötittade på första säsongen av Buffy the Vampire Slayer.

På andra sidan byn utspelade det sig däremot lite mer dramatiska episoder. De tre vännerna hade nämligen, mycket impulsivt, bestämt sig för att skolka från lektionen i hur man virkar en vindtät ladugård och i stället ägna sig åt att göra något mer givande. De hade tjyvat med sig mängder med garn i härligt färgsprakande nyanser och tänkte nu i hemlighet i stället sticka en vindtät hel jävla bondgård! Så busiga hade de nog inte varit sen lekis och de fnissade uppjagat åt sin egen finurlighet.
Tyvärr var dessa tre vänner allt annat än hantverksmässigt begåvade och det dröjde inte länge innan Pojken-som-kunde-vistas-överallt med sina klumpiga och feta fingrar hade trasslat in dem alla tre i vad som liknade ett enda gigantiskt nystan. Evvan, som hade tummen mitt handen, gjorde det inte mycket bättre med sitt försök att befria dem alla ur denna fasansfulla ormgrop, till Slampiga Sussies stora lycka. Hon fullkomligt tjöt av förtjusning orsakat av den ofantliga mängd mänsklig kroppskontakt hennes kärlekstörstande (läs kåta), slampiga lilla kropp utsattes för. Evvan och Pojken-som-kunde-vistas-överallt kämpade med att ta sig loss i flera timmar, vilket ledde till att de även missade dubbellektionen i matte där man dagen till ära fick lära sig räkna ut hur full man blir på en flaska tequila rose.
Någon gång precis innan skymningen lade sitt dunkla täcke över den lilla byn bakom det stora berget gav ansträngningarna äntligen frukt och de tre vännerna kunde återigen betrakta sig själva som tre osammanhängande individer. Frustande och pustande slängde sig Evvan och Pojken-som-kunde-vistas-överallt utmattade på rygg för att återfå sina forna krafter. Slampiga Sussie, som inte hade hjälpt till, ställde sig oberört upp och såg först lite besviken ut, men sedan började hon storögt fokusera sina sneda blå på något som verkade fascinera henne så till den milda grad att hon började hoppa jämfota upp och ner som ett eller annat kreatur på hoppstyltor. De två pojkarna blev nyfikna och reste sig upp för att få se spektaklet som Slampiga Sussie fann så fantastiskt och drog häftigt efter andan vid åsynen.

Under själv uppnystningen hade garnet nämligen antagit formen av ett gigantiskt mjukt fårullstäcke, (hur denna transformation gått till är orelevant) som hade klätt in hela lilla byn och gjort den till en enda stor gosig utomhusmiljö, helt ofarlig att vistas i. Invånarna bestämde sig genast gemensamt för att lägga ner den byns lilla psykiatriska anstalt. De ansåg det nämligen onödigt att skatta för den nu när hela byn var en enda stor madrasserad cell! Genast kunde man se tre små svartmuskiga män lyckligt lämna anstaltens portar för att genast sätta i gång med fruktlöst sökande efter vassa kanter att stöta sina huvuden mot. Byborna betraktade dem roat samtidigt som de skrockade belåtet åt besparingarna de gjort. Lilla Johans föräldrar var extra glada, nu skulle de kunna ge Johan extra många elektroniska prylar och sportartiklar för att få bukt med hans lite kontroversiella personlighet och intressen.

Fortsättning följer..




De tre vännerna fångade i garnets våld. I bakgrunden ser vi de tre svartmuskiga männen, fortfarande i fångenskap.

 Del 3 - Hur lilla djurbögen Johan finner en ny passion i livet.

När ljuset från pannlampan nådde det föremål som lilla djurbögen Johan hade snubblat över kunde man höra Johan häftigt dra efter andan av förvåning och kanske kunde man även ana en gnutta förtjusning. Mitt på den asfalterade före detta grusvägen låg nämligen ett par batikfärgade skor med gulddetaljer. Visst var de fina att titta på men vad lilla Johan inte kunde utröna av det taffliga sken hans begagnade pannlampa gav var ett det var ett par tåspetsskor.
Hur som helst så roffade lilla Johan snabbt som attan åt sig skorna, innan någon sniken tjyv skulle lägga rabarber på dem, och skuttade glad i hågen hemåt. Alla tankar på djur var för tillfället som bortblåsta och lilla Johan gladdes något oerhört åt sitt förträffliga fynd. Den kvällen somnade han med ett leende på läpparna som hette duga.

Följande morgon var lilla djurbögen Johan uppe med tuppen för att prova sina nya skodon. Han hade nu identifierat skons slag men var lite tveksam till hur han skulle hantera skorna. Det närmaste han hade kommit dansens värld var när han på skolgympan, med drypande handsvett, tvingades dansa foxtrot med tjocka Berit. Men när han upptäckte att balettskorna satt som gjutna på hans spensliga små fötter tog han det som ett tecken från ovan. Baletten var hans kall!

Givetvis hade lilla Johan ingen aning om hur man gjorde men han vågade inte heller be någon om hjälp. Han kände på sig att detta var lite tabubelagt och han ville ju inte gärna spä på misstankarna som han redan omgärdades av. Därför var han helt utlämnad till sitt eget öde och ansvaret att lära sig dansens konst vilade tungt på hans späda, hopsjunkna axlar. Lilla Johan var dock inte den som gav upp i första taget, han satte på lite orientalisk musik och kastade sig orädd, med huvudet före, rakt in i denna nya spännande värld full av möjligheter. 
     Och skam den som ger sig! Två timmar senare flög lilla Johan runt i sitt pojkrum prytt med Aqua-affischer utrivna ur gamla sparade OKEJ-tidningar i det ena graciösa hoppet efter det andra. Det var spagat hit och split dit och piruetter utan dess like!
När han efter flera timmars outtröttligt dansande skalade av sig de magiska skorna hade han inte det minsta ont i tårna. Det var i och för sig inte speciellt förvånande eftersom att lilla Johan alltid hade haft väldigt starka tår och hans hud satt mycket hårt. Det hade man givit honom beröm för redan på BVC.

Lyckligare hade man väl sällan skådat lilla Johan, han var i sitt esse, och innan dagen var slut hade han uppfunnit en helt ny dansstil, en mycket spirituell balett som han kallade spiritousa. Om han hade vetat vad det betydde så hade han kallat det något annat eftersom att han var en stark motståndare till alla former av rusdrycker, men det har inget med saken att göra.

Frågan var nu bara hur lilla Johan skulle kunna sprida sin nyskapande dansform utan att röja sin identitet. Det var mycket viktigt för honom att framstå som maskulin och han var ganska säker på att tåspetsdans inte var något som man förknippade med manligt.

Fortsättning följer...

Lilla Johan gör ett elegant hopp till orientaliska toner.

När man har dragit med en snubbe hem så är man ju sällan lika pigg på honom på morgonen som man var föregående kväll. Jag föredrar att killen pyser iväg efter avslutad aktivitet. Min säng är faktiskt inte gjord för två! Men alldeles för ofta tar snubben sig friheten att stanna natten ut. Om så är fallet så tycker jag att det borde vara kutym att lägga benen på ryggen omedelbart efter uppvaknandet. Extra jobbigt är det när killen skiter i den där regeln och ligger kvar och, gud förbjude, KRAMAS! Jag brukar snegla misstänksamt på armen han har om mig och fundera på vad som skulle hända om jag bet i den. Skulle han se det för vad det var och inse att han icke är önskvärd eller skulle han tolka det som en sexuell invit? Den är lite klurig den.

Del 2 - Hur namnet Pojken-som-kunde-vistas-överallt får sin förklaring.

På morgonen dagen efter festen låg det ett tjockt täcke med nyfallen snö över den lilla byn bakom det stora berget. Byns barn och ungdomar tjoade och tjöt av lycka. Förutom lilla djurbögen Johan som tänkte på alla stackars djur som måste frysa något outhärdligt därute. Men han trotsade sina inre begär och tog med sig sin lilla gula pulka och anslöt sig till sina tre vänner.
     De tre vännerna noterade knappt att lilla djurbögen Johan kom, speciellt inte slampiga Sussie som var i full färd med att trycka upp sina bröst i Everts nylle. Evert frustade och kippade efter andan samtidigt som han försökte bryta sig loss utan resultat. Efter ett par sekunder segnade han utslagen ner till marken. De två vännerna och djurbögen blev lite förskräckta och försökte få liv i stackars Evert med diverse första-hjälpen-moment. Det tog ett tiotal minuter innan Evert (vi kan kalla honom Evvan för enkelhetens skull) drog ett långt rosslande andetag, inte helt olikt någon med grav astma. Alla satt runt Evvan och stirrade storögt på honom och väntade sig en förklaring till hans plötsliga svimattack.

Efter ett par minuters andhämnting och ondsint blängande från Evvans sida uttropade han förargat med hes stämma: "När tusan duschade du senast, slampiga Sussie!"
Sussie blev förnärmad och snörpte högfärdigt på munnen medan hon mumlade ett svagt: "27:de april."

Förvirrat möttes Evvans och djurbögens blickar innan de lät sina glosögda ögon vila på Pojken-som-kunde-vistas-överallt, som brukade utsättas för närkontakt med slampiga Sussie var och varannan dag. Pojken-som-kunde-vistas-överallt log stort mot de andra och förklarade att han blev av med sitt luktsinne i en koskits-olycka för en herrans år sedan.
"Aha!" uttropade alla lättat i kör och fortsatte sedan obekymrat åka pulka tills solen gick ner.

På kvällen var det i sedvanlig ordning fest med bullar, kakor och äggstanning. Och mängder av tequila rose förstås. Lilla djurbögen Johan deltog för att skingra misstankarna men längtade hem varenda sekund. När han väl fick tillåtelse att skutta hemåt var han så exalterad att han kissade på sig lite. Allt förlöpte dock inte riktigt enligt planerna, i midnattsmörkret snubblade lilla djurbögen Johan över något. Lilla ensamma djurbögen blev livrädd och vågade knappt titta efter vad det var, men till slut samlade han allt mod som rymdes i hans späda lilla kropp och tände pannlampan. Vad som mötte honom var en syn han sent skulle glömma....

Fortsättning följer..





Pojken-som-kunde-vistas-överallt för en herrans år sedan, lyckligt ovetande sekunderna före the accident.

Rent partymässigt blev gårdagskvällen ett stort fiasko. Jag lyckades efter mycket om och men stappla på skakiga och ångestfyllda ben bort till Contans korridor. Men längre än så kom jag inte. Jag strandade i en soffa och lyckades överraskande nog trycka i mig en hel del mat, men det var också allt. Alkoholen stannade vid ett litet glas vin och x antal kväljningar. Efter att ha mottagit en stor dos hånande och rått skrattande hade min ångest växt så till den milda grad att jag, när de andra drog ut på krogen, flydde hemåt och rensade avloppet i duschen från hår. Sen föll jag ner på kudden och däckade som en klubbad säl.

Idag är jag mycket nöjd med mitt initiativ till ordning och reda.

Jag kände mig som rysk överklass när jag tog jungfruturen i min lilla päls igår. Jag njöt överlägset av varje sekund och i mina tankar behandlade jag mina vänner som tjänstefolk.

Det gör vi om ikväll igen.

En annan sak som jag har upptäckt den senaste tiden är att vissa kroppsdelar inte längre sitter där de brukade och borde. Degraderade skulle man kunna kalla dem. Jag antar att det är åldern som tar ut sin rätt och att det är fullt naturligt att röven numera befinner sig i knähöjd. Och det är bara naturens gång att man vid tjugo år fyllda måste lyfta upp brösten för att kunna knäppa byxorna.

Hörrni, det här mår jag inte dåligt av.