Starshinesnabbtass

Jag vet att många av er förväntar sig en detaljerad redogörelse av min hastiga och lustiga tête-à-tête med idol-snygg-erik. Ni förväntar er väl kanske också historien om fredagens utkastad-från-kåren-ännu-en-gång-stirra-rakt-ut-i-luften-helt ensam-i-45-minuter-minns-ingenting händelse.

Men tji fick ni.

Tantgympa är, som ni vet, ett ämne det aldrig kan bloggas för mycket om. Och eftersom att ingen annan än jag ägnar mig åt att behandla detta fenomen i bloggvärlden, trots att efterfrågan är enorm, kan jag inget annat göra än att sucka djupt och tynga mina egna späda axlar med det ofantliga ansvar det innebär att förmedla nyaste nytt inom ämnet till er. 

Titt som tätt  glömmer jag ju bort att ta mitt förnuft till fånga och skänker denna enfaldiga och urbota korkade träningsform 60 minuters dyrbar tid av mitt annars så glamorösa liv. Varenda gång blir jag lika förvånad över hur ruskigt patetiskt det är med ett 20-tal tanter i varierande ålder, alla stöpta i samma valrossliknande kroppsform, skuttandes omkring i en ring . Ännu mer patetiskt blir det när jag inser att jag är en av dem.

Jaja, hursomhelst så har det gått ett rejält tag sedan jag anslöt mig till horden av rödmosigt svettandes klimakteriekossor i cykelbyxor och t-shirts med reklamtryck. Väldigt, väldigt länge för att vara specifik. Jaha, tänker ni, vem fan bryr sig om att Starshinesnabbtass har missat några tillfällen av okoordinerad ringdans i bästa sällskapsresan-anda?
Det kanske ni inte gör. Men det skiter jag i.

Vad jag vill förmedla till er idag, som ni alla kan ta lärdom av, är vad som händer när man plötsligt inte får sin månatliga dos av tantgympa. Det är konsekvenserna jag talar om, gott folk, konsekvenserna. För tro inte att man kan sluta med tantgympa och gå ostraffad! Nej, nej, den mäktiga Gympaguden ser inte med blida ögon på ett övergivande och är obeveklig när det gäller bestraffning. I mitt fall är konsekvenserna ohyggliga, jag har drabbats av kärringsymptomet. Det kanske låter lite oskyldigt och småmysigt sådär, men så är ICKE fallet.

Det hela började förra veckan när jag försvann ut på en löptur. Jag märkte först ingenting speciellt, visst det var lite kämpigare än det brukar, men det viftade jag lättfärdigt bort som ett resultat av ett lite allt för idogt alkoholbruk. Efter ungefär en fjärdedel av vägen var jag helt slut och var tvungen att stanna för att gå. GÅ! Jag tillåter aldrig mig själv att gå! Jaja, jag fortsatte skylla på alkoholens lömska biverkningar och drog upp farten igen. Efter ytterligare ett litet tag märkte jag att det gick ovanligt långsamt. Snigelfart skulle vissa kalla det kanske. Jag tittade ner på mig själv och drog häftigt efter andan, blodet lämnade mitt ansikte och hjärtat slog med dubbla slag, jag har börjat jogga som en kärring! Så där som gamla tanter joggar! Långsamt, segt och nästan lite gnälligt. Det hade ju gått fortare att gå. Jag inser direkt att det är bristen på tantgympa som har förvirrat mina snabba tassar.

Jag är givetvis förbluffad över den här gympa-konspirationen. En gång tantgympa, alltid tantgympa. Det är som att vara med i en sekt, man kan inte ta sig loss hursomhelst. Så tänk efter före innan ni viger ert liv åt tantgympans våld! Detta djävulens påfund.
Hur ska jag slita mig loss? Måste jag byta identitet? Frågorna är många som snurrar i mitt brydda huvud. Ska jag ge efter och gå till gympasalen och traska runt, runt i ring eller ska jag förlika mig med en kärringalöpstil? Tänk så fortsätter jag straffas för min brist på deltagande och sitter en vacker dag med ett korsord i ena handen, en virknål i andra och går och lägger mig klockan halv nio? Hugaligen! 

Eller vänta lite... det gör jag ju varje dag.

Mitt nya motto är kvalitet framför kvantitet. Det är anledningen till min brist på uppdatering. Jag kan mycket väl tänka mig att ni 11 envisa jävlar, som fortfarande inte har gett upp hoppet och besöker den här bloggen dagligen, med glädje skulle kasta er över vilken innehållslös och taffligt formulerad text som helst bara den var skriven av mina smäckra fingrar. Men jag vill inte sänka mig till er nivå längre. (Detta är undantaget som bekräftar regeln.)

Vad jag vill tala om för er nu är att min ketchup tog slut idag. Jävlar vilken skitdag. Man kan ju ta livet av sig för mindre.

I lördags genomled jag en förfärlig returresa till studieorten.

Väntandes på smålands minsta tågstation såg det trots den huttrande kylan på perrongen i snöblandat regn ganska lovande ut. Jag tittade på min biljett och såg till min stora glädje att jag hade förnsterplats med BORD! Jag började fantisera om hur jag skulle gosa ner mig i tågsätet med min nyinförskaffade SOLO (Egentligen ville jag ha en korsordstidning, som den inbitna tant mina julferier förvandlat mig till, men pga bortslarvande av svarta älsklings fleecevantarna fick jag ta den bittra smällen och köpa tidningen som gav mig mig ett par nya svarta fingervantar i premie. Till ett värde av 79 kronor. Pyttsan, säger jag!) och smutta på min ramlösa med smak av granatäpple.

Tåget bromsade in och jag letade förtvivlat efter min vagn. Resultatlöst. I sista stund kastade jag mig ombord och hann med nöd och näppe få in väskan innan dörren stängdes bakom min surmulna gestalt. Lite irriterad över att vagnarna var onumrerade hoppade jag på första bästa person, vilket passande nog var bistrokillen, och frågade förvirrat efter vagn nummer 1. Svaret jag fick gjorde mig mycket avogt inställd till SJ. Något svammel om fel tågset och att jag skulle sitta där det fanns plats fick mig att se rött av ilska och jag trampade upprört framåt i vagnen för att finna en plats som var likvärdig den på min biljett.
       Efter 15 minuters kringirrande fann jag mig själv sittandes på en sådan där nerfällbar sittplats i gången mellan två vagnar, överraskande nog placerad mittemot den enda toaletten på tåget. Det blev minst sagt en resa innehållande många mindre angenäma odörer. När vi kom fram till Göteborg var jag sur som tre veckor för gammal mjölk.

Jag klampade in på centralen och hittade som tur var en sittplats, hade så icke varit fallet så hade möjligheterna varit stora att någon hade råkat mycket illa ut. Jag satt och muttrade tyst för mig själv i mitt miserabla tillstånd. Förkyld var jag också. Jag bestämde mig för att göra något kul av det hela och började blåsa snorbubblor ur näsan för att underhålla mig själv. Jag insåg till slut att jag antagligen såg ur som ett mentalt efterblivet mongo och det gjorde mig återigen deprimerad så jag slutade.
     Jag tittade upp och fick syn på en lite småfet dvärg som bara var huvudet högre än sin väska, iförd punkarutstyrsel.

Sen var jag glad resten av kvällen.