Halleluja!
Idag, mitt herrskap, har vi mycket att vara tacksamma för!
Först och främst, tacka fan för allvädersstövlar! Och tack för att jag är tillräckligt snygg för att komma undan med att bära dessa gräsliga skodon daterade anno dazumal.
Och tack gode gud för att jorden går under redan om 21 år, så det inte gör något om jag dricker vin ikväll, missar föreläsningen imorgon och därmed får underkänt på tentan.
Några frågor på det?
Sen var det ju det här med ordval..
Det serveras långfredagsmiddag i sann påskanda i det Starshineska hemmet.
Papi sträcker sig efter fatet med lammsteken: "Jag tar mig en rackarbajsare till!"
Systrarna Starshine tittar på tv..
Snabbis: Vi tittar på de som är otrogna mot varandra, höhö..!
Kvickan: Men jag vill kolla på tjockisen som är smutsig..
Snabbis: Whooow, vad fet hon är! Fan, vi får zappa emellan.
Det här med att laga mat..
Jag hasar mig genom hela korridoren i min fasters gamla sunkiga gratis-filt-tofflor från "Atlantis spa" med mitt ansikte noggrant lagt i uppgivna veck.
Befinner det sig någon annan i köket säger jag kanske hej eller hi. Vill jag vara riktigt festlig klämmer jag i med ett dubbel hej eller kanske till och med tjaaaa! Är jag trött kanske jag nöjer mig med att nicka och har jag en riktigt bra dag kanske jag går så långt att jag på eget bevåg startar en konversation. Men mestadels slipper jag detta dilemma och kan i min ensamhet cirkulera fritt i köket.
Jag brukar börja med att kolla i kylskåpet, sucka. Kolla i frysen, sucka. Öppna mina skåp, stirra, sucka. Upprepa proceduren några gånger, och till sist plocka fram det som tilltalar mig mest för stunden.
Sätter på vatten (pasta förslagsvis) och väntar på uppkokning. Under tiden lutar jag mig mot köksbänken, suckar lite. "Kliar" mig kanske lite i näsan. Öppnar köksskåpet, tar en torkad aprikos som aptitretare. Suckar lite till. Stirrar håglöst ut i luften. Tar fram ännu en torkad aprikos att gnaga på. Trampar lite irriterat på golvet, sparkar på en bortglömd ärta. Öppnar köksskåpet igen, oj! ett torkat katrinplommon denna gången. Undrar hur länge det har legat där? Pruttar högt och ljudligt två gånger. Håller andan och spänner öronen för att försäkra mig om att ingen hörde det där. Och där börjar vattnet koka. Varje dag samma sak.
I med förslagsvis pastan och fram med stekpannan. Fräser till lite grönsaker och förslagsvis lite tonfisk, slänger på lite annat som kommer i min väg.
Pruttar en gång till, en ljudlös denna gången. Sniffar i luften. Jahapp, den var inte luktfri den.
Pastan klar, tappar hälften i slasken. I med resten i tallriken (alltid djup tallrik, för att inte kladda så mycket) på med klegget i stekpannan.
Tittar förbryllat på den motbjudande sörjan som möter min syn. Vem har spytt i min tallrik?
Konstaterar ännu en gång att jag inte hör hemma i köket. Traskar därifrån med så bestämda kliv som min fasters gamla gratis-tofflor tillåter.
Slafsar i mig geggan, vars smak också lämnar mycket i övrigt att önska, och börjar genast bäva för nästa köksbesök.
Läget?
Jo tackar som frågar, det är bara bra. Imorgon bär det av hemåt. Kvällen ska spenderas med Slampan och vi ska göra det vi gör bäst: dricka mycket vin, röka många cigg och smida ondskefulla planer. Skulle vi få tid över så kanske vi hojar ner till centrum och förföljer någon slumpmässigt utvald individ. Ja, möjligheterna till sysselsättning är obegränsade där nere i småland, serru!
Estetiskt tilltalande start på morgonen..
Det absolut bästa med min frukost är att om jag skulle spy upp den så skulle den se exakt likadan ut som den gör i oätet tillstånd.
Fast med närmare eftertanke så kanske det inte är så positivt. Men lite coolt är det allt!
Veckans stora fråga!
Detta besväret förvärras av ett problem. Orsakat av min obefintliga ekonomi.
Det här kanske låter lite nasty, som det så fint heter, men hur får man tamponger att räcka längre?
Skam.
Ni vet när man blir sådär överväldigad av känslor att man inte känner igen sig själv?
Detta händer mig inte allt för ofta, men sällan genomgår jag sådana känslostormar som när jag äter kycklingklubbor.
Kycklingklubbor har en konstig effekt på mig. Jag blir helt galen av detta livsmedel. Jag tappar fullständigt kontrollen när nämnda föda ska till att ätas.
Det hela börjar helt lugnt och sansat med att jag på ordinärt manér skär klubbjävlen med kniv och inmundigar bitarna med gaffel.
Men allteftersom det blir mindre och mindre kött på klubban blir mitt bordsskick mer och mer aggressivt. Det sansade skärandet övergår till hetsigt karvande och till slut hysteriskt s l i t a n d e. Det desperata sökandet efter mer kött når oanade höjder när jag kastar gaffel och kniv all världens väg, istället tar till händerna och rovdjurslikt sliter bort varenda köttfiber med mina sylvassa tänder. Denna intensiva frenesi brukar avbrytas av att jag får benbitar i munnen och långsamt ebba ut genom att jag lite mer gnagarlikt nafsar bort de sista köttresterna, som är osynliga för blotta ögat, men som mina tränade läppar finner med enkelhet.
Under själva händelseförloppet är jag i stort sett omedveten om vad jag gör. Jag befinner mig i någon form av trans. Jag upplever ömsom eufori (när jag finner mer kött) ömsom förfäran (när jag tror att köttet är slut). Jag kastas fram och tillbaka mellan njutning och sug efter mera.
När jag är klar är jag helt utmattad och kinderna glänser av fett, tänderna är fulla av slamsor och händerna dryper av både fett och diverse andra rester.
Då kommer känslan av skam över mig. Jag skäms så obeskrivligt över mitt beteende att jag genast bestämmer mig för att hålla mig till kycklingfilé i fortsättningen.
Men liktförbannat sitter jag där, en vecka senare, med ett kalt kycklingben i handen och skammens rodnad lysande på kinderna.
Ganska likt mitt förhållande till alkohol. Fast med större konsekvenser såklart.
Note to oneself:
Bra låt att spy till:
Sclub7 - Bring It All Back
(För mesta möjliga njutning; tillämpa innan påbörjandet av alkoholinmundningen.)
Önskvärda sjukdomar
Alldeles för mycket tid till funderande, analyserande och diagnostiserande har resulterat i en liten släng av hypokondri.
Numera lider jag av både laktosintolerans och glutenallergi. Det skulle inte förvåna mig om jag även har drabbats av struma. Som grädde på moset är jag gravid. I tredje månaden.
Min ömma moder tyckte att jag skulle gå och kolla upp ovan nämnda saker (Förutom det där med graviditeten då, som jag lät bli att informera om. Det får bli en tidig julklapp.) istället för att på egen hand försöka kurera åkommor som, enligt henne, med största sannolik inte existerar.
Jag reagerade oroväckande chockat på hennes råd om läkarhjälp: "Nej! Tänk så är det ingenting!"
Nej, tänk så är det ingenting? Tänk så är jag frisk som en nötkärna. Det hade ju varit för jävla tråkigt. Jag vill ju vara lite speciell! Typ som Kvickan, du vet hon med mjölkmagen? Laktosintolerant är ju därmed upptaget, men "hon, den där tjejen med struma" går inte av för hackor den heller!
