Starshinesnabbtass

      
     
      Nu har jag satt i mig en närande lunch bestående av vaniljyoghurt. Endast. Det var gott. Och nu börjar jag känna mig lite uppspelt inför kvällen.
Hur ska den arta sig? Att den kommer att spåra är en sak som är säker. Det är numera snarare än regel än ett undantag. Frågan är bara hur den kommer att spåra. Vad tror ni?

Kommer Snabbtass att ännu en gång linslusa sig fast med benet i vädret på diverse vimmelbilder?

Kommer Bernan erkänna att hon har petat på Sture K:s penis? Och kanske röra sig i de banorna igen?

Kommer Contan att våldshångla upp TCCT? Eller kommer hon rent av att klänga på Harald?

Kommer Snabbtass, Bernan och Contan att kräla runt på golvet på Klaras? Kommer de att spy? Kommer de att hitta hem?
Kommer Snabbtass åter att placera sig i en växt? Eller kommer hon rent av att vakna upp med en dvärg i sängen?

Frågorna är många. Och de kommer att besvaras. Var så säker!

Nu ska ni få höra vad jag gjorde idag. Det är chockerande, så håll i er! Jo, jag dissade idol! Till fördel för "du är vad du äter". Och det var precis vad jag behövde. Finns det möjligtvis NÅGONTING i denna värld som piggar upp så mycket som fetton gör? Mitt humör steg lika fort som temperaturen i en bastu, och jag kan nog till och med säga att för första gången på mycket, mycket länge så kände jag ren och skär lycka.

Det firar vi med några chips, va?

Kvickan sa att min presentationsbild på bloggen såg horig ut. Det tycker jag var lite elakt, samtidigt som jag av någon underlig anledning blev lite smickrad. Jag tror den får hänga med ett tag till.

Nu är dagens viktigaste sysslor slutförda:

* sätta upp arga lappar i korridoren (check)
* självmant införskaffa diskborstar till korridoren för att få lite karma (check)
* titta på eftermiddags teve (check)

Städa, plugga och gå ut med stinkande sopor känns oväsentligt. Det kan nog vänta några dagar till. Det är viktigt att kunna prioritera rätt. Jag har haft stora problem med det innan men nu tror jag att jag har börjat få någorlunda ordning på det. Så snart tänker jag smita i väg på ett pass Tai-Chi. Vad det är vet jag inte. Men det låter rafflande och nervkittlande. Vi får se om det fängslar mig.

Jag och Kvickan kom fram till en sak i helgen. En mycket tråkig sak. Och tyvärr mycket sann. Nämligen att jag är lägst rankad i våran familj enlig familjens överhuvud, min mor. Hennes lista ser nämligen ut som följande:

1. Katten
2. Papi
3. Kvickan

4. Snabbtass

För jävligt tycker jag.
Nu när de börjar bli rika så får inte jag benefitta av rikedomarna. Utan jag har blivit jagad ur huset och får sitta och trycka i ett studentrum storlek tändsticksask i en främmande stad. Gnagandes på mina CSN finansierade nudlar med tårarna rullandes nerför mina runda kinder. Allt detta medans katten svassar runt där hemma och mot tar den ena dyra presenten efter den andra. Det gör även Kvickan, hon får benefitta hon med. Hon spatserar runt med sin lilla rävpäls och tittar nedlåtande på mig.
Som ni ser på listan så är det ett gap mellan mig och plats nummer tre, det är för att illustrera hur usligt lågt rankad jag är och hur gruvligt synd det faktiskt är om mig som har blivit avlad av en sådan känslokall familj.

Fredagens tequila-dimma har tydligen lämnat spår efter sig i form av bilder. Och det är inte mina bilder. Nej, nej. Det är efterfesten.coms bilder. Och bilderna är många. Och embarassing. Jag asgarvar just nu. Men jag skäms rätt rejält med. Jag är nämligen på framsidan av albumet. Med mitt ben i vädret. Fördelen är dock att jag är ganska snygg, mitt ben ser muskulöst ut och jag har hunnit gå ner den värsta övervikten. Men annars är det bara pinsamt. MYCKET pinsamt. Alla kommer att se bilderna. Så jag får nog stanna inne den närmaste veckan eller två. Men vad gör man inte för konsten?

Jag tänker göra något så ovanligt som att bjuda er på denna bilden. Nästan omaskerad. Bara för att det är så otroligt underhållande.




Okej. Hånskratta ihjäl er nu. För det här gör vi inte om!

Jag har i ett par veckor nu undvikit min före detta favorit träningsform, jogga. Detta på grund av den lilla incident som inträffade senaste gången jag så entusiastiskt begav mig ut i spåret. Men i ett tappert försök till att övervinna min rädsla, ignorerade jag mina idoga ursäkter och gjorde ett nytt försök.

Med bultande hjärta och ängslig uppsyn trippade jag försiktigt in i spåret. Och vad såg jag om inte löv, LÖV i massor! Överallt dessa små förrädiska löven som täckte och kamouflerade alla jävla stenar och rötter. Hjärtat började bulta ännu hårdare och jag snyftade till, kämpandes mot gråten. Hur skulle jag bemästra det här? Men det fanns ingen återvändo, här skulle fett brännas. Så jag löste det hela med att springa med höga knälyft. Som en klumpig travhäst. Det var jobbigt, men det var det värt. Travhäst är ju trots allt mitt andra namn. Snabbtass Travhäst. En vacker dag kanske jag avslöjar mitt efternamn också. Men än så länge vill jag behålla den anonymitet som ett så pass vanligt namn ger mig.


                                   

Ps. Jag hade givetvis ingen sån där kärra släpandes efter mig. Det blir ett framtida projekt.

Sådär ja. Så här blev resultatet:




Som ni ser så verkar det mest vara min ena arm som har minskat i storlek. Nu får min ena hand plats i shortsen. Yey! Det kan vara så att rumpan har blivit lite mindre med..=)=)=)=)!!!!! *ler stort*

Ps. Min mage och mina lår kanske ser lite hängiga ut. Men det är ju bara för att jag står upp! Ni skulle se mig när jag ligger ner! Ds.

På fredag kommer min syster Kvickfot på besök. Vi ska parta hela helgen. Jag ska festa snabbare än mina tassar. Och syster ska festa kvickare än sina fötter. Huuhuu, det kommer att gå VILT till! Däckar bäst som däckar sist.




Så här såg vi ut senast det begav sig. Men jag vill gärna tro att vi har blivit snyggare sen dess. Fast ärligt talat så har vi mest blivit fetare. Och då snackar jag tyvärr monstruös fetma.


PS. Är alkohol bra om man vill nå en size zero innan måndag?

Igår kväll åt jag riskakor. När jag sedan skulle gå och lägga mig upptäckte jag att en smula hade hamnat i min navel. En stor smula. Jag försökte få ut den, men min feta navel höll hårt i den. Den liksom knep åt med fettet, fettet var som en barriär. Jag lyckades dock till sist bända upp naveln och avlägsna smulan.
 
Då insåg jag att det var ju för fan en halv riskaka som dolde sig där inne. Och det var visst inte min navel som höll så hårt i den. Det var två fettvalkar som samarbetade! Den senaste veckan har fettet smugit sig på utan min vetskap. Jag har varit lyckligt ovetande om att jag förvandlats, från den smidiga gasell jag en gång var, till en fullvuxen flodhäst.

Men nu ska allt bort!

Och jag hade tänkt mig ett nytänkande koncept, chockande och sensationellt. Något som ingen kommit på innan. Ni, kära läsare, ska få följa mig när jag bantar ner mig till en size 0!

Följ min häpnadsväckande resa här, på min blogg!

Konstigt nog så har jag en lite spooky känsla av att jag kommer att svepa hela min vinare och sedan bryta mot cirka hälften av reglerna. Det känns nästan som om jag ser in i framtiden. Läskigt. Men även om jag håller på att bli synsk så antar jag att det är vanligt att se fel så här i början. Eller?

     Tänkte bara gå igenom reglerna för kvällen. Det är alltså temafest som gäller. Och så här ser det ut:

Jag har ingen outfit. Lösning: Eftersom att temat är And the Oscar goes to.. (Jag fattar inte temat! Menar de att man ska se ut som på Oscarsgalan? Eller som ur en film som fått Oscar? Eller en kändis, vem som helst? Eller Oscarsstatyetten månntro? Diffust tycker jag.) så kan jag väl helt enkelt gå som Snabbtass. Vi vet ju ändå alla att jag en vacker dag kommer att få motta, om inte en Oscar, så iallafall någon sorts award. Och annars gifter jag mig begåvat så får min man sköta den biten.

Jag har föreläsning klockan 9.00 imorgon. Lösning: jag dricker högst tre glas vin eller motsvarande mängd alkohol i annan form.

Om jag håller mig till högst tre glas så behöver jag egentligen inte sätta upp några regler. Jag borde kunna behärska mig. Eller hur? Men för säkerhetsskull:

*Inget stötande på nollor, faddrar, andra varelser eller djur.
*Inget hetsätande av chips och dip.
*Inga emotionella kärleksförklaringar till mig själv. (Så att andra hör iallafall)
*Inget vidrigt festpuffande.
*Inget skrikande, klängande eller hysteriskt babblande.
*Inget avslöjande av hemligheter som endast anbelangar mig själv.
*Inget kräkandes.
*Inget kreerande av nya namn till människor genom att lägga till prefixet snygg-.
*Inget flashande av intima kroppsdelar.
*Inget hemsläpandes av dvärgar
Och sist men inte minst:
*Drick högst tre glas! (Det är på denna regel allt står och faller. Klarar jag denna klarar jag allt. Annars är det ovisst. Jag saknar ju tyvärr hämningar när jag blir berusad.)

Så där ja. Det klarar vi väl?

Det märks att jag inte har lämnat korridoren på tre dagar. Jag pratar med mig själv! Och det här är faktiskt alldelles, alldelles sant. Jag hade en hel, liten diskussion innan om vem som var kalles kaviar i id, och hur dum han som tävlade var. Det fick mig att bli liiite obekväm när jag insåg att det var mig själv jag pratade med. Huuh, ibland finns det ingen som skrämmer mig så mycket som jag själv gör. Nu ska jag försöka hålla käften och hoppa i säng tidigt för en gångs skull.
Sveriges minsta blogg säger härmed: Godnatt!



 

Ps. Ni tar väl inte av er solglasögonen när ni sover?

Jag satt och kollade igenom lite bilder innan och hittade en riktigt snygg bild på mig, Contan och Tassos när vi firade undertecknads födelsedag i våras.







Jaa, det var på den tiden när Contan var blondin. Och hon hade fattat grejen med solglasögon redan då. Även om modellen hon har här på bilden inte funkar i höst (det gjorde den visserligen inte i våras heller. Men det säger vi inte till henne!) så var det ändå ett beundransvärt initiativ av henne.
Jag körde afro kvällen till ära, men bli inte avundsjuka! Det är extensions! Haha, jag vet. Det är lite pinsamt. Det är ju sååå ute nu. We all make mistakes! Men det var hett då!
Tassos var också nyklippt och hade kvällen till ära skaffat sig ett traditionellt, välansat skägg. Fast jag måste erkänna att ögonskuggan kanske var lite over the top, men det var ju faktiskt min födelsedag.Och när ska man gå over the top om inte då?

Jag fick ett sms av min mami. Som precis har lärt sig sms:a by the way. Och nu attackerar hon alla hon känner med sms-kaskader.
Jaja, hon frågade hur jag mådde iallafall, och det tycker jag var ett trevligt initiativ av henne. Att fråga sin förstfödda, som har varit dödssjuk i tre dagar, hur hon mår, alltså. Det borde fler mammor göra. Dra iväg ett omotiverat sms, bara sådär helt utan anledning.
Jag svarade att jag börjar återhämta mig, att döden har slutat flåsa mig i nacken. Att han går på ett hyfsat betryggande avstånd nu. Jag svarade att jag inte hade varit ute på flera dagar och bara hade oliver och ris att leva på. Jag ljög. Jag har varken oliver eller ris. Men vi vill ju inte göra henne mer oroad än hon redan är, eller hur?
Men med denna undanmanöver så tror hon att jag iallafall undviker näringsbrist. Men det är långt ifrån sanningen. Jag börjar få utslag, sköldkörteln värker och skelettet knakar. Men det kan vara jag som inbillar mig.



 


OBS. Bilden har ingenting med texten att göra. Men den kunde haft. Om det hade varit min mami. Men det är det inte.

   

     Jag bestämde mig för att låta mitt bankkonto bestämma om jag skulle handla mat idag eller om det kanske var läge att vänta ytterligare två veckor. Jag loggade in på Nordeas internet-tjänst med bultande hjärta. Jag har dragit mitt kort hej vilt den senaste veckan så jag hade inte en susning om vad som skulle vänta. Lite lätt svettig och med darrig hand klickade jag på "översikt" för att se sanningen i vitögat. Jag höll vänster hand framför ögonen och kisade mellan fingrarna. Vid det här laget led jag av både muntorrhet, kraftiga svettningar och diverse andra nervösa åkommor. Sedan tog jag mod till mig, spärrade upp mina vackra ögon och vrålglodde på skärmen samtidigt som jag högt ropade: Holy Spirit of God by François-Xavier Durrwell; Translated by Sister Benedict Davies !

...utanför dörren. Det är frågan det. Jag har inte varit utomhus på cirka 3 dagar. Och det bekommer mig inte det minsta. Om det inte vore så att kylskåpet gapade tomt. Och så är det ju.  Tyvärr tror jag inte att jag orkar spatsera ända bort till affären och storhandla idag även om det var min plan. Mina krafter sviker mig, efter att ha levt på knäckis och te hela helgen.
Förresten så såg jag att det stod en burk lingonsylt och tryckte längst in i kylskåpet. Sen så har jag en tub wasabi också (utgångsdatum okänt dock), och sist men inte minst en halv påse morötter. Jag är ganska säker på att man kan sno ihop en riktig gourmetmåltid av det. Eller vad tror ni? Någon som har förslag på tillredning eller kanske rent utav ett recept? 

      +              +           =      ?

Det är synd om mig idag. Och inte så lite heller. Jag vältrar mig i självömkan.


Det där var 16 ord som ni kunde ha varit utan.

Gårdagens intensiva och entusiastiska entusiasm försvann någonstans under nattens gång. Jag var inte långt ifrån apatisk innan jag gick in på "Folkets Synonymlexikon Synlex" och möttes av denna synen :

                                 JAG LEVER!!!!



Jag har en glädjande nyhet! Som ni kan se här ovanför så är Bernan på bättringsvägen! Det här är mycket, mycket upplyftande för oss alla. Men, jag vill noga poängtera: Killar, vill ni få till det ikväll så är det nog välansat som gäller. 

                                                        




Alltså. Fula kläder och skor i all ära. Det är självklart frustrerande för oss normala människor att betrakta alla dessa töntar som verkar stilmässigt efterblivna.

Jag vill nog sträcka mig så lång som att säga att vi faktiskt känner en liten, stickande smärta längst inne i ögongloben när vi tvingas bevittna träningsskor på krogen (nu snackar vi tjejer) och illasittande jeans som verkar sluta någonstans uppe vid armhålorna (nu snackar vi killar).

Men detta är är endast en liten, fjuttig bagatell jämfört med vad min vän Bernan (om hon vill vara anonym så läs Harriet) bevittnade tidigare i veckan. Jag kan nog tala för hela min bekantskapskrets när jag säger att vi lider med henne.
Jag skulle nog inte önska min värsta fiende denna upplevelse: En tjej, modemässigt, utseendemässigt , muntligt och odörmässigt efterbliven. Med jeans som sitter så illa att man kan se ner i dem. Och ja, ta ett djupt andetag. Jag tror att ni kan ana vad jag kommer att säga. Det är riktigt, riktigt nasty. Jag vet inte om jag vill besudla min blogg med de här orden, men okej. Here it goes:

vad ser man när man av misstag råkar snegla nedåt om inte könshår! Könshår i massor!

Det fullkomligt väller ut över linningen och hotar att ta över det bekväma spacet mellan Bernan och tjejen. Bernan blir självklart förfärad och börjar springa därifrån men märker att det är något som håller henne tillbaka.
Hon tar några stapplande steg men inser att det är könshåret som har snott sig runt hennes handleder. Hennes ben skakar så häftigt att hon faller ihop i en hårig, liten hög.

Men, frukta icke! Till Bernans stora lycka befinner superhjälten Snabbtass på utryckning i närheten och kommer genast till Bernans undsättning. Eftersom Snabbtass har en faiblesse för saxar så bär hon alltid en liten, nätt sax med vass egg i bakfickan. Snabbtass är heller inte rädd för att klippa utan sätter snabbt saxen i det som håller Bernan fast. Och hon är fri! Tyvärr så blev Bernan blind av den horribla synen. Och hon är fortfarande stum, döv och paralyserad av rädsla. Ett kolli skull man väl kunna kalla det. Men hon hör röster i huvudet. Så vi är glada för det lilla.

Ojdå, jag blev lite exalterad och dragged away at the end. Men det mesta är sant.

     Egentligen så har jag aldrig varit överdrivet kräsen när det gäller det motsatta könet. Inte i onyktert tillstånd iallafall. Sanningen är väl mer eller mindre att jag helt och hållet saknar krav när jag är berusad. Det kanske låter lite tragiskt, men jag tänker inte censurera sanningen, kära vänner. I nyktert tillstånd är jag dock ganska petig. Men efter denna helgens ångestfyllda handlande tänker jag ha ett, mycket viktigt kriterium som jag inte tänker rucka på: över 1.80, tack! Nu gäller det bara att minnas detta efter en sjuttis. Lycka till, eller good luck som de säger i England.

Ps. För enkelhetens skull så säger vi så här, guys: Uppfyller du inte mitt kriterium - håll dig undan. Uppfyller du mitt kriterium - guess who's gonna get some tonight?

     
 
     Kinabuffé med the tarts idag. Vad är grejen med buféer egentligen? Varför misshandlar man alltid sin magsäck till oigenkännlighet? Valuta för pengarna i all ära, men vill man verkligen hellre svälla upp som en ballong än bli normalt, skönt mätt? Är det verkligen vad man kan kalla valuta för pengarna?
     Hell yeah! Ju mer dessto bättre. Kvantitet är bättre än kvalitet som jag alltid har hävdat.

      

Det finns en sak som jag har funderat länge över. Och då menar jag hela högstadiet, gymnasiet och tills nu.

Det här kommer att förstöra den förtroendegivande, seriösa och intelligenta uppfattningen som jag byggt upp hittills. Men jag måste ha ett svar. '

I och för sig så har jag blivit informerad om svaret flera gånger under dessa åren, men jag kommer aldrig ihåg det speciellt länge. Det är som om min hjärna filtrerar bort den här informationen så att jag aldrig ska få slut på saker att fundera på. Smart. Jag är aldrig ensam, det är alltid jag och min orm-fråga. Japp, det handlar om ormen. Som är ett djur. Men hur produceras en ormbebis?
     Föder ormen levande småormar eller lägger den små ägg? Om den föder levande ungar, var kommer de ut i så fall? Bajsar ormen ut sina avkommor? Frågan blir likadan när det handlar om ägg, var kommer de ifrån? Skulle även de rent teoretiskt bajsas ut? Jag blir inte klok på det här. Jag blir galen. Jag finner mig själv allt som oftast apatisk vandrande runt, försökandes projicera fram bilden av en orm in labour. Utan resultat. Nu ber jag er, mina läsare, om hjälp. För Guds skull! Gör slut på mitt lidande! 

Även min syn tog skada under joggingturen.
En stor, lång, brun bajskorv låg och vilade vid kanten av spåret. Omgärdad av en miljon surrande flugor. När jag fick syn på det hoppade jag cirka 1 meter upp i luften och skrek ett hjärtskärande skrik. Efter denna förblindande syn sprang jag med hårt bultande hjärta och en känsla av att vara förföljd resten av rundan. Jag är ännu inte helt återställd.

Nu kan jag bocka av en av punkterna på dagens agenda. Jag har nämligen tränat. En härlig joggingrunda i skogen, var min tanke. Och ja, de första kilometrarna var mycket angenäma. Resten kantades av skador och framförallt förödmjukelse:
     Jag springer nerför en lätt sluttande nerförsbacke när jag plötsligt snubblar över en fet rot. Jag tänker tyst nej, nej, medans mitt liv snabbt passerar i revy bakom mina halvslutna, uppgivna ögonlock. Samtidigt, innan jag når marken, ser jag två män med mycket fördelaktigt utseende. Som självklart får äran att bevittna mitt mycket sofistikerade magplask. Förödmjukad reser jag mig upp och borstar med darrande händer bort gruset och jorden som nu täcker hela min framsida.
Efter att ha mumlat något om att det inte var någon fara kutar jag därifrån i maxfart, tänk vad mina knubbiga ben kan prestera i pressade lägen!
Som om inte det är nog har jag så klart skrapsår i båda handflatorna och på ena benet. Skogen är även fylld av orienterande mellanstadiebarn som förbryllat betraktar mitt rödmosiga nylle. Yes, I'm a schwetter.
          Och självklart måste jag även snubbla en gång till inför ett gäng småfolk. Denna gång nöjer jag mig dock med att ta stora elefantsteg med nosen farligt nära marken. Klamp, klamp, klamp, låter det när mina små nätta fötter försöker räta upp min stora klumpiga kropp. Jag känner mig tillintetgjord. 
Det positiva i denna historia är att konditionen konstigt nog är på topp, trots senaste veckans försök till att förstöra mig själv både själsligt och kroppsligt. Men, det som ändå glädjer mig allra mest, är att jag spurtade förbi en litan knubbig tjej i en uppförsbacka. Hah! Att jag sedan kippade efter andan i flera minuter bekommer mig inte det minsta. Hah!






                                                                 Aaaaaaaj!                                 

Nu borde jag trava i riktning mot sängen (kvalificerad gissning : mot öster?). Jodå, jag tror sannerligen att jag har placerat min säng i östra delen av rummet. Så, som jag sitter just nu måste jag göra en U-sväng åt vänster. Det är ju i och för sig en ganska ansträngande manöver vid den här tidpunkten på dygnet. Men sorry, mig själv, vi har inget val.
Så vi kör på det. Ja, jag tycker vi kör på det. 

Så, gott folk, det var allt för idag. Imorgon tar vi nya tag!

Hej hej.

Jag har fått ett mejl.

Ett erbjudande om någon sorts sälolja.

Sälolja? Tänker jag tyst, upprepade gånger, för mig själv. Jag smakar försiktigt på ordet.

Jag känner mig inte så sugen på säl. Varför skulle JAG vilja pröva på sälolja för 0* kr?

Ursäkta? Ser jag ut som någon som vill testa SÄLolja??

Absolut inte.

Nej, nej.

Eller?

Njaa...

Kanske det..

Jag hör av mig.

Ångesten vill inte släppa.

Jag söker tröst i tanken att min syster förra helgen, på fyllan, tryckte upp sitt ena bröst mot bilrutan för att visa sin piercing för en stackars ovetande förbipasserande.

Nu ler jag skadeglatt för mig själv. Jag kostar till och med på mig ett litet försiktigt hånskratt.

Det känns genast lite bättre.

Ååååångest! Imorse hittade jag en dvärg i min säng. Jag vill helst inte kommentera det hela. Vi vet ju alla hur det känns. Nu har jag crossed min egen line, som de säger i England.

Ändå kan jag inte neka till att det var en hejdundrande tillställning igår.
Idag är det en hejdundrande tillställning i min mage. Ack och ve, alkoholens biverkningar.
Därför har jag matat mig själv med hejdundrande mycket ost. Och chips. Och cola. Detta blev ett hejdundrande konststycke till inlägg.

Där sätter vi punkt.